Min lilla skrivhörna

Jag sitter en skön fredagkväll med ett glas vin i handen och njuter av att det äntligen är helg. Det är vår, solen skiner för fullt utanför mitt fönster och en doft av grillat når mig. Jag fylls av ett glädjerus som sprider sig i min kropp och tröttheten till trots börjar jag längta ut. Jag vill ta till vara på denna fantastiska vårkväll, jag vill uppleva allt den har att erbjuda, jag vill njuta av livet!

Jag tar fram mobilen för att ringa någon att dela denna kväll med, någon som kan tänkas vara sugen på att hänga med ut på stan för ett glas, eller kanske ta fram grillen och bara umgås.

Jag sitter där med mobilen i handen inser jag att jag inte vet vem jag ska ringa. Jag sneglar på klockan, den närmar sig sju. Majoriteten av mina vänner har barn och familj och många av dem ska snart börja nattning för kvällen. Även om de skulle vara uppe ett tag till så föredrar de nuförtiden att umgås med likasinnade. Själv är jag ensamstående och barnlös, vilket innebär att jag inte längre inkluderas i deras helgplaner som oftast består av en utflykt eller hemmamys, alltid i sällskap av antingen andra barnfamiljer, eller egentid med den egna familjen. Där platsar ju inte jag och därför inkluderas jag inte.

Mina tankar vandrar till de som liksom jag inte har barn, det är en oerhört snäv krets, så jag utökar det även till de som har barn deltid eller barn som är äldre. Jag påminns om att en del av dem har flyttat och bor inte längre kvar inom rimliga gränser för en spontan träff, en del inte inom samma län och någon inte ens i samma land längre.

Mina tankar landar slutligen på en väninna som liksom mig är både barnlös och desutom ensamstående, även några kollegor som jag stundtals har umgåts med utanför jobb och som jag alltid har trevligt med. Jag slår väninnan en signal, men det visar sig att hon ska jobba, något som inte är helt ovanligt och vi ses inte längre i samma utsräckning som förut, vad det beror på vet jag egentligen inte. Det är bara en del av livet. Jag fortsätter vidare till kollegorna, tyvärr är de alla upptagna, någon med sambon, en annan är redan ute med några vänner. Hon erbjuder mig inte att göra dem sällskap, jag frågar inte.

Rastlös som jag börjar känna mig, loggar jag in på sociala medier och ser mitt flöde fyllas av bilder på glada människor skålandes på uteserveringar och i andra lockande utomhusaktiviteter. Min lust och längtan växer sig ännu starkare och i ett desperat sista försök gör jag något jag egentligen inte uppskattar, - jag skriver en öppen status med frågan om någon är sugen på att ses över ett glas för att njuta av den fina vårkvällen, sen väntar jag. Jag väntar. Och jag väntar. Och väntar. Flödet fortsätter fyllas av sköna vårkvällar på olika håll, min telefon och mina sociala medier förblir dock tyst.

Runt 400 vänner på facebook och INGEN som svarar. Ingen.

Jag fylls av en väldigt känsla av ensamhet och känner mig oerhört liten och obetydlig. 

Sen skäms jag och känner mig dum.

Det är inte första gången jag finner mig själv i denna situationen och frågeställningen uppenbarar sig oundvikligt i mina tankar - Betyder detta att jag inte har några vänner?

För 10 år sen var mitt sociala liv ännu blomstrande, men i takt med att livet förändras, förändras så även människor och relationer. Har det landat i att jag nu sitter här mitt i livet och är vänner-lös?

-

Det får mig även att fundera på vad vänskap egentligen är, och i vilken form den är mest värdefull?

Man gör ofta skillnader på "umgåsvänner" och "äkta vänner". Det vill säga vänner/bekanta som man träffar och umgås med, som man hittar på olika aktiviteter med, men som man kanske inte öppnar sig fullt ut för, någon som inte skulle finnas där när man verkligen hamnar i en kris. Medan en äkta vän är någon som finns där när man verkligen behöver någon.

Men om det är fredagkväll, man sitter ensam och verkligen skulle önska att man hade någon vid sin sida att komma hemifrån och hitta på något med, vilken behöver man då? Om den "äkta vännen" man kan prata med det mesta om, inte finns tillgänglig vid dessa tillfällen, är det då en äkta vän? Kan man upprätthålla en vänskap genom telefon och sociala medier utan att ses?

Det pratas om hur vänner kan gå månader och år utan att ses, men när man väl gör det så är allt som vanligt, och det är tecken på en äkta vänskap. Om det är måttstocken för vänskap, så inser jag att jag har flera vänner. Men vad är vänskap en gång om året värt om det lämnar den ena ensam övriga dagar och veckor på året?

Vad är idag då definationen av en vän? Vad är egentligen definationen av vänskap?